Björnmöten

Så här på hösten i bär, svamp och jakt tider rör sig många människor ute i skogen. Varje år kan vi läsa om olika typer av björnmöten. I de flesta fallen känns det som en härlig spännande upplevelse när björnen dyker upp i synfältet. Tyvärr kan mötet mellan björn och människa ibland få oanade konsekvenser. Denna företeelse är inget nytt.
Olof Ersson bosatt på Malungshed berättade en av sina upplevelser för en man från Svenska Jägarförbundet. Det blev en gripande historia som publicerades i förbundets tidning NYA TIDSKRIFT år 1866. Utgiven av Samson & Wallins förlag i Stockholm.

Uti Loos’ Finmark, nämligen i den del deraf, som föruthört till Orsa socken och nu lyder under Gefleborgs län, ehuru dess skog ännu icke är från Dalarne afvittrad, lefver och bor än i dag en gammal man vid namn Olof Ersson, i Malungsheden utmed Woxna elf, nu bortåt sjutio år gammal.
För omkring fyratio år sedan hade han med en björn ett vidunderligt äfventyr, hvars sanningsenlighet alla gamla män i trakten med en mun intygade. Gubben hade dessutom som vedermäle för sin bragd att uppvisa en stor förgyld silfvermatsked, gifven af Patriotiska sällskapet, och hade han derjemte at den storridderlige Konung Carl XIV Johan erhållit 75 R:dr kontant.
Händelsen, sådan gubben sjelf, nu mäkta giktbruten och illa halt, berättade mig den, hade tilldragit sig på följande sätt. Mannen hade jemte en annan jägare holmat ett par björnar på förvintern och under midvintern företagit jagten på dem. Den ena björnen blef snart anträffad och anskjuten, men icke till döds. Efter första dusten hvilade sig skyttarne och rådplägade en stund medan de laddade och donade sig till ny fejd. Olof Ersson gjorde sig ej så brådt, men hans kamrat var mera het på gröten och gaf sig promt af, så att den förre, som ej var fullt i ordning, blef litet efter. Snart hasade han dock i väg på sina skidor, så fort han orkade. Spåren efter kamraten stodo inåt ett snår och dit gick Olof Ersson efter, smått undrande att kamraten ej syntes till.
Han hade ej hunnit långt förrän björnen rusade fram ur snåret och mot honom sjelf. Med nöd fick han tid att draga bössan ur hölstret och skjuta samt såra björnen, hvilken då vände om igen in åt snåret dit kamratens spår ledde. Det här hänger ej rätt ihop, tänkte Olof Ersson, och i ifvern gaf han sig ens tid att ladda om sin bössa, utan drog knifven ur slidan och skyndade efter björnen. Han hade med flit tagit knifven i venster hand, för att i nödfall kunna hålla bättre fast med den högra. Några ögonblick därefter fick han ock se björnen i full ilska rusta med hans kamrat, som låg der fullkomligt skalperad, med hufvudsvålen nedåt ryggen, och i öfrigt söndersargad af björnens bett.
Olof Ersson rusade då bums på björnen och grep framifrån med en näfve i hvardera örat; björnen reste sig, men Olle släppte ej tag och det blef en förtviflans brottning bortefter snedden af ett berg. Ideligen högg björnen åt sin angripares armar och sargade dem svårt, men Olle höll ändå fast. Slutligen märkte han att Nalle vacklade något, när han klef åstad med ena bakfoten, i hvilken har var illa sårad. Olle passade då på när han fick lite stöd mot ett räd och gjorde ett tvärkast samt lyckades så få ikull Nalle åt hans svaga sida. Tvärt släppte Olle med venstra näfven och gjorde med knifven ett våldsamt snitt tvärt öfver björnens strupe, hvarefter han genast åter högg tag i Nalles lurf, och, som denne nu började mattas af och Olle märkte att det led mot slutet, släppte han ej förr än Nalle gifvit upp andan.
Nu vände han om och gick till kamraten. Huru utmattad och illa sargad Olof Ersson än var, stod det dock ännu värre till med den andre, som låg der blödande och vanmäktig. Så godt Olle kunde, slängde han skalpen öfver hufvudet på kamraten, band om hans skalle med ett stycke halsduk, och skötte i öfrigt om honom så godt han förmådde, så till exempel bröt han torra qvistar och gjorde upp eld med stål och flinta, de gammaldags donen.
Sedan knogade han af en half mil, hem; men var så sargad, att han icke på hemfärden kunde begagna armarne, utan måste gå utan skidstafvar, hvilket är ganska kinkigt äfven i fullt friskt skidföre. Kamraten blef sedan af grannarne snart hemtad; men länge dröjde det innan han var läkt.
En insmling måtte för honom hafva tillvägabragts, ty han lärer fått ej mindre än 400 R:dr, med hvilka han sedan började en handel, som gjorde honom till bergad karl. Sent omsider blef han äfven frisk och färdig samt lefde i många år.
– Hvad säger Du, var inte Olle en rask och duglig karl? Hade jag sjelf så råd, som lust, så skulle han på gamla dar ej bli lottlös; nu hugnade jag den gamle åtminstone med sista brännvinståren, som fans qvar i min lomflaska. Den smakade honom väl och en innerlig förnöjelse spred sig öfver den ärliga gubbens ansigte. ”Rotfattig” är han visserligen, liksom ”Veteranen” i Fänrik Ståls Sägner, men han beklagar sig ej. Ville någon, som bättre råd har, offra en skärf åt den tappra jägarveteranen, så skulle jag med största beredvillighet draga försorg derom, att den skulle komma gubben till hugnad.